Människan har sedan urminnes tider nyttjat djurhudar till bland annat kläder, skor, väskor och förvaring. Djurhudarna är en biprodukt från slakt som efter beredning och garvning blir ett slitstarkt läder. Det kan hålla i decennier med rätt omvårdnad.
Från de större däggdjuren såsom kor och hästar tar man djurhudar och från de mindre djuren såsom får och get tar man skinn. Garvad och avhårad hud blir sedan läder. Bereder man huden och låter håret vara kvar blir det ett pälsskinn.
Olika typer av läder
Huden består av olika skikt: överhud, läderhud och underhud. Vid bearbetningen avlägsnar man överhuden och underhuden för att få fram läderhuden som är ett mycket slitstarkt material. Den släta utsidan på lädret är ”narvsidan” och den andra sidan är ”köttsidan”. Om lädret är tjockt kan man dela, spalta, det i flera skikt. Narvspalt är den del som har narven kvar och den andra delen är spaltskikt eller köttspalt. Den sistnämnda delen är av sämre kvalitet och därmed billigare.
Huden eller skinnet har även olika kvaliteter beroende på var på kroppen det är. Ryggbiten, krupongen, är den som är av högst kvalitet på grund av att det är minst slitage på ryggen. Framdel och sidorna har lite lägre kvalitet än ryggen då dessa delar ofta har defekter. De sämsta delarna är från buk och hals då huden här är tunn och påverkad av slitage. Huden runt benen är småbitar i dålig kvalitet och kallas benlingar.
Lädret och skinnet får olika egenskaper beroende på beredningsmetod och från vilket djur det kommer. Råhud är ogarvad djurhud och det använder man till bland annat trummskinn. Mocka är slipat skinn från kalv, får eller get. Det ger en sammetsliknande struktur. Av get- och fårskinn framställer man nappa som är slät och jämn. Älg eller get, helst älgkalv eller getbock, använder man till sämskskinn. Sämskskinnet hade hög status då det var krävande att få fram.
Hud och skinn från olika djur
Lädret har även olika egenskaper beroende på från vilket djur lädret kommer ifrån. Generellt har de djur med tjock päls en tunnare hud och de tunnhåriga djuren en tjockare hud.
Nötkreatur
Nöthuden är vanligast och har en tjocklek på 2 till 3,5 mm. Tjockast är huden i nackpartiet och magen har den tunnaste huden. Huden blir cirka 20-25 kvadratfot stor på ett fullvuxet djur. Kalvskinnet däremot blir cirka 10-20 kvadratfot stor med en tjocklek på 0,5 till 1,5 mm.
Nöthuden kan ha håren kvar eller bli garvad till läder. Lädret får en slät och tät narvyta. Det svenska nötlädret är av hög kvalitet på grund av god djurhållning och det använder man främst till möbler.
Får
Fårskinnet är mjukt, poröst och har en tjocklek på 1,5 mm. Skinnet kan bli 6 till 9 kvadratfot stort. Av fårhuden gör man pälsskinn, läder och sämskskinn. Sämskskinn av får är mjukt och poröst med en tjocklek på ca 1 mm. Lammnappa och lammocka är 6-8 kvadratfot stort och har en tjocklek på 0,5 till 1 mm.
Läs mer om Ull och skinn från svenska får.
Get
Getskinnet är har en tjocklek på 1 till 2 mm och är smidigt, segt och fast. Narvytan är krusig och skinnet kan bli 6 till 8 kvadratfot stort. Getnappa är 9-12 kvadratfot stort och har en tjocklek på 0,5 till 1 mm. Getmocka är 5-9 kvadratfot stort och 0,5-0,8 mm tjockt. Sämskskinn gör man av getabockar och är fast och smidigt. Det sega skinnet gör det lämpligt till kläder som måste tåla kraftig påfrestning såsom motorcykelkläder.
Ren
Skinnet har en tjocklek på 0,5-1,5 mm och kan bli 8-17 kvadratfot stort. Narvytan är slät och tät. Sämskskinnet är fast och smidigt med en tjockleken på 1 till 1,5 mm. Renhuden görs till pälsskinn eller till läder. Renen lever ett vildare liv jämfört med nötkreatur.
Älg
Älghudarna har en tjocklek på 1 till 2,5 mm och är lite svampig vilket medför att användningsområdena påverkas. Sämskskinnet är fast och poröst.
Fiskar
Fiskskinn går att bereda och det har man använt till skor, dekor, kläder och förvaring. Storleken och skinnens kvalitet varierar mellan olika fiskarter. De fiskar som lämpar sig bäst är lax, röding, öring, regnbåge, sik, gädda, lake, torsk, pigghaj, havskatt, abborre och ål.
Garvning
Djurhudar och skinn garvar man för att det ska bli mjukt och inte ruttna. Det finns olika garvningsmetoder som ger olika resultat. Fettgarvning ger ett mjukt sämskskinn och är troligen den äldsta garvningsmetoden.
Vegetabilsk garvning
Vid vegetabilisk garvning eller naturgarvning använder man garvsyra som finns i vissa växtdelar såsom granbark, frukt och nötter. Ett vegetabiliskt garvat läder är nästan vitt när garvningen är klar och mörknar vid UV strålning. Lädret förändras och blir vackrare med tiden. Det kan ta upp till ett år att garva lädret vegetabiliskt.
Innan industrialismen gjorde sitt intåg i Sverige fanns det flera hundra vegetabiliska garverier. Lädret använde man till sadlar, seldon, skor och andra bruksföremål. I mitten av 1800-talet började man använda krom istället för bark. Läderhanteringen blev effektivare och det slog hårt mot de småskaliga garverierna. I Sverige finns i dagsläget två vegetabiliska garverier som inriktat sig mot en exklusiv marknad; Tärnsjö garveri från 1873 och Böle garveri från 1899.
Kromgarvning
Garvning med krom tar mycket kortare tid och blir därmed billigare. Kromgarvat läder har även fler funktionella fördelar än vegetabiliskt garvat läder då det blir mjukare och man kan tvätta det i maskin. Läder som är garvad med krom blir grönblått och behöver därmed färgas efter garvningen.
Enligt Naturskyddsföreningens artikel Så tillverkas läder är 90 procent av allt läder i världen kromgarvat. De kromgarvade läderprodukter som man säljer i Sverige har med största sannolikhet blivit garvade utomlands. I flertalet länder utanför EU är även miljö- och arbetsskyddet bristfällig i garverierna.
Den stora nackdelen är kromets inverkan på miljö och människor. ”Vid kromgarvning används en ofarlig typ av krom som kallas krom 3. Om kromet hanteras fel, kan det omvandlas till en farlig variant: krom 6. Krom 6 är cancerogent, allergiframkallande och farligt för miljön.”(Naturskyddsföreningen, Så tillverkas läder)
Förutom krom kan även andra farliga ämnen förekomma i garvningsindustrierna. I Naturskyddsföreningens artikel nämner man biocider, formaldehyd, tungmetaller, PFAS och flyktiga organiska ämnen (VOC). Detta sammantaget gör att man sorterar kromgarvade läderprodukter som farligt avfall.
Köp, skötsel och vård
Läder behöver man regelbundet smörja in med organiska fetter för att det inte ska torka ut och spricka. Torrt och sprucket läder går inte att laga eller använda till något annat. Sköter man lädret på rätt sätt kan det hålla minst en livstid.
Om du är intresserad av att själv slöjda i läder finner du ett stort utbud djurhudar, skinn och verktyg samt en kunnig personal hos Tjäder Läder.
Läderarbete
Vill du lära dig om läderarbete? I boken Lone Wolf läderarbete får du tydligt instruktioner på hur du går tillväga. Köp boken här!
Senaste kommentarer