fbpx
Jenny Ahlin

Jenny Ahlin

Ull och skinn från svenska får

Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin

Fårullens uppbyggnad och form ger den dess unika egenskaper. Ullplagg isolerar mot kyla och svalkar varma dagar, vilket passar i ett växlande klimat. Ullen kan även ta upp mycket fukt utan att kännas blöt och har självrenande egenskaper. Plaggen behöver därmed sällan tvättas, luktar inte illa efter användning och tappar inte formen. Om du gärna lagar mat över öppen eld är ullplagg att föredra då det brinner dåligt. Läs mer om ullens egenskaper och om ull från svenska får.

Ullfiberns uppbyggnad och egenskaper

Ullhåren har fjäll, epiderminsfjäll, som ligger omlott. Det gör att håret känns slätt när man drar åt ena hållet och strävt åt andra hållet. Dessa fjäll gör att ullfibrerna kan haka i varandra vilket krävs för att ullen ska kunna gå att spinna till garn eller filtas/tovas. Fukt och värme ökar möjligheterna att fibrerna hakar i varandra. Det är detta som sker när man tvättar ett ylleplagg i för hög temperatur. Vid filtningen blir tyget mer kompakt och krymper i storlek.

Ullfiberns glans beror på storleken på epiderminsfjällen. Ju större fjäll desto glansigare fibrer. De grövre fibrerna har större fjäll än de tunna. Epiderminsfjällen gör även att vatten har svårt att rinna längs med fibern och den feta ytan gör att vattnet inte letar sig ner mellan fibrerna. Det är detta som gör att ylleplagg har stor vattenupptagningsförmåga och även värmer då det är blött.

Under fjällen ligger barkcellerna som bygger upp själva fibern. Innanför dessa finns märgen som ibland kan vara ihålig. 

Bottenull, täckhår och märghår

Man delar in ullen i bottenull, täckhår och märghår. Bottenullen är mjuk och består av fina fibrer som håller värmen bra. Den är vanligast i ullproduktionen. Crossbred och merino är två vanliga fårraser som producerar bottenull.

Täckhåren är långa, grova och starka fibrer som har stora epidermisfjäll. Det gör att täckhåren är glansiga och inte så lätt tar upp vatten.

Märghår, eller dödhår, är grovt, rakt och sprött. Den gör ullen luftig och skapar god ventliation till fåret. Däremot går den inte att färga och man sorterar bort den innan spinning.

Ulltyper

Ullfibrerna kan bli 2,5-45 cm långa och generellt blir fibern grövre ju längre den är.

All ull går att använda även om den har olika egenskaper beroende på fårras. Det är ullfiberns glans, krusighet och spänst som avgör vad den lämpar sig bäst till. Ju krusigare en ullfiber är desto mer värmeisolerar den. Mjuk och finfibrig ull växer på halsen, buken och bröstet. På bogarna (skuldror och axlar) växer den bästa ullen och på sidorna är den något grövre än på sidorna.

Lång och fin ull använder man till garn och den grövre ullen kan man tova till bland annat sulor. Ull som passar till stoppning är spänstig ull, det vill säga som återtar sin form efter att man kramat ihop den. Till tovning och som isolering i byggnader lämpar sig ull från alla svenska lantraser.

Svenska fårraser

De svenska lantraserna är anpassade till det nordiska klimatet och hit räknar man Finullsfår, Gotlandsfår, Gutefår, Jämtlandsfår, Ryafår och tio raser allmogefår.

Till de svenska allmogefåren räknar man tio raser som alla har fått sina namn efter en geografisk plats. De tio allmogefåren är: Fjällnäsfår, Helsingefår, Dala pälsfår, Gestrikefår, Klövsjöfår, Roslagsfår, Tabacktorpsfår, Svärdsjöfår, Värmlandsfår och Åsenfår. Allmogefåren bevarar man i genbanker och deras ull varierar både i färg och kvalitet. Föreningen Svenska Allmogefår

Finullsfår

Finullsfårets ull ger ett mjukt och glansigt garn eller skinn som går att ha nära huden utan att det sticker. Fibrerna är finkrusiga, växer tätt och finullsfåren saknar i princip märghår. Ullen är vit, svart eller brun och går bra att spinna. Den blandar man ofta med ull från gotlandsfår för att få ett stickgarn av högre kvalitet. Föreningen Svenska Finullsfår

Gotlandsfår

Gotlandsfåret är ett grått får som härstammar från vikingatiden och är Sveriges vanligaste fårras. Ullen är stark, mjuk och glansig vilket gör att den passar mycket bra till tovning men även till garn. Från gotlandsfårets tackor och lamm får man vackra grå pälsskinn. Gotlandsfårsföreningen

Gutefår

Gutefåret har gamla anor och är en unik svensk lantras. Ullen varierar från svart till vitt men bruna nyanser kan förekomma. Fibrerna är raka eller vågiga och gutefår har bottenull, täckhår och märghår. Ullen passar till tovning. Föreningen Gutefåret

Jämtlandsfår

Jämtlandsfåret är en ny svensk ras och en korsning mellan Dansk Merino och Sveafåret. Korsningen genomförde man i början av 2000-talet för att få fram ull som är tillräckligt mjuk för att man ska kunna använda den till kroppsnära kläder. Ullen går bra att spinna både maskinellt och för hand samt tova. 

Ryafår

Ryafårens ull är vågig, lång, mjuk och stark. Färgen är vanligtvis vitt, svart eller brunt. Ullen har man traditionellt använt till täcken och dalkullornas dräkter, vilket varit räddningen för det utrotningshotade ryafåret. Under modern tid har man använt ullen till mattor. Föreningen Ryafåret

Klippning och sortering

Fåren klipper man på våren och hösten. Höstullen är den mest värdefulla eftersom djuren har gått ute hela sommaren. Även vårullen kan ha bra kvalitet om djuren haft bra foder och en god stallmiljö.

Efter klippning sorterar man ullen utifrån hur ren den är och om ullen innehåller dödhår.

Ull från hals, lår och buken brukar man sortera bort direkt. Även fibrer som är kortare än 5 cm sorterar man bort. Ull som är för oren för att man ska kunna ta tillvara den kan man använda att täcka med i trädgårdslandet. Den tillför då näring, håller fuktigheten och håller borta ogräs och sniglar.

Tvätta ull

Fåren utsöndrar ullfettet (lanolin) för att skydda håret mot solljus och fettet gör även ullen mjuk och smidig.

När man ska tvätta fett ullgarn är det bästa tvålflingor och ammoniak. Ammoniaken gör att fettet inte bildar stora droppar och tvålen gör att fettet inte fäster på ullen. Vanligt tvättmedel avfettar ullen alltför effektivt, lite ullfett bör man ha kvar. Ullen ska sedan torka i varm luft men inte i solljus.

Sker ullspinningen maskinellt tvättar man ullen innan och tillsätter spinnolja. Otvättat garn använder man när man väver och det kan man även använda när man stickar. Plagget blir därmed luftigare än om garnet tvättas innan stickning. Ska man färga garnet måste man tvätta det innan.

I Sverige finns ett storskaligt tvätteri på Gotland. Ullkontoret tvättar cirka 50 ton svensk ull per år. 

Kardning

Ullen kardar man otvättad vilket gör att man måste rengöra kardorna efter varje användning. Ullfettet blir stelt vid kyla, så håll en hög rumstemperatur för att lyckas bra med kardningen.

Korta fibrer kardar man och långa fibrer kammar man. Därefter sträcker man ut det till ett löst förgarn som man snor ihop och rullar upp.

Spinning

Sländan är det äldsta spinnredskapet och handspinning kräver mycket övning och skicklighet samt att ullen är av bästa kvalitet. Sländan kopplade man med tiden ihop med ett hjul. Spinnhjulet är grunden till Spinning Jenny. Trampspinnrocken utvecklade man på 1530-talet och den äldsta funna i Sverige är från 1580.

Spinnmaskinerna spinner ett jämnare garn upp till 10 000 gånger snabbare än för hand. Beroende på maskin finns olika krav på ullfibrernas längd.

Ullberedning i Sverige

Det finns cirka tio småskaliga spinnerier i Sverige. Gemensamt för alla spinnerierna är att de spinner svensk ull. De flesta säljer sina egna garner och spinner ull som fårägare lämnar in. Några tvättar själva ullen, andra låter ett närliggande tvätteri sköta tvättningen.

  • Ullspinneriet i Brink
  • Båven spinnhus
  • Filtmakeriet
  • Gotlands ullspinneri
  • Karlsbergsgården
  • Solkustens spinnverkstad
  • Stenkyrka ullspinneri
  • Ullforum
  • Åddebo ullkaderi
  • Östergötlands ullspinneri

 

Beredning av pälsskinn

Att bereda pälsskinn är arbetsamt, tar tid och är svårt att lära sig på egen hand. Direkt efter slakt ska man salta in pälsskinnen vilket även fungerar som en konservering. Beredningen startar med att man återfuktar skinnet och sedan skrapar det rent från alla hinnor. Skinnet spänner man upp och med räcknagel och skinnskrapa räckas skinnet. När hinnorna är borta sköljer man skinnet rent från blod och urin och låter det halvtorka. Betningen kan man utföra på olika sätt och dess syfte är att få hårsäckarna att sluta sig så att de inte lossnar. Du kan myrsyrebeta eller mineralbeta. Sedan tvättar man skinnet försiktigt, torkar det och återfettar. För att få skinnet mjukt drar man det i en dragvidja eller liknande.

Olika fårraser ger olika kvaliteter på pälsskinnen. Till exempel är det gotländska pälsfåret framavlat för att ge fina pälsskinn. Ryafåret ger ryaull, finullsfåret ger finull, norsk spelsau ger gobelängsull och islandsfår ger lammsskinn med rak ull.

Lamm som man ska slakta bör man klippa minst 2 månader före slakt för att det ska bli bra kvalitet på skinnen. Vuxna får som man slaktar på våren har oftast en lägre kvalitet på skinnen.

Skinnen delar man in i plädskinn och pälsskinn beroende på längden på ullen. Om ullen är 3,5 cm läng är det ett plädskinn och är den 1,5 cm är det ett pälsskinn.

Läs mer i blogginlägget om Läder och skinn.

Senaste kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Läs även:

Linolja till trä och färg

Lin odlas som spånadslin eller oljelin. I Sverige är det endast oljelin som man numera odlar och det sker i den södra

Näver som slöjdmaterial

Näver är den yttersta delen på björkar. Den korkliknande barken är formbar, motståndig mot röta och isolerar mot kyla. På grund av

Hampa till rep och tyg

Hampa är en gammal och härdig kulturväxt. Den har varit en av jordens viktigaste grödor och det är få fibrer som har